Reseberättelse från Kaliningrad

I en musikkår inträffar det ungefär vart femte år en händelse som lämnar så mycket minnen att den blir till en referenspunkt i kårens muntliga historia. Det kan vara en extra väl genomförd konsert, en rolig turné eller något liknande. Kårens deltagande i svenska flottans officiella besök vid ryska flottans 300-års firande i Kaliningrad är kvalificerad till att vara en sådan händelse.

Detta var svenska flottans första besök i Kaliningrad, och normalt går denna typ av representationsuppdrag till marinens egen musikkår, men eftersom de inte hade möjlighet den här gången, så tillfrågades Hemvärnets Musikkår i Göteborg. Våra förväntningar var stora, trots mycket sparsam tillgång på information från ryssarna om vad som egentligen skulle hända oss nere i Kaliningrad. Det visade sig senare att vi inte skulle få så mycket mer information där nere heller, utöver meddelanden av typen: "vid nästa möte får ni information om när vi vet något".

Efter en bussresa med genomgång av allmänt flott-vett (gradbeteckningar, hur och när man hälsar på flaggan etc) klev vi ombord på HMS Visborg i Kalmar och lastade in alla våra saker på övre mindäck. Till befälets förtret döpte vi snabbt om det till "pukdäck". Vi informerades om att marinens gröna arbetsdräkt inte alls passade sig ute på sjön, trots att vi fått ut just sådana från KA4:s förråd. Vi blev omhändertagna på bästa sätt av den trevliga och service-mindade besättningen. Vi fick en egen mäss, med egen ölkyl. Sekonden som hade bildat sig en klar uppfattning av hur musikkårer uppträder fick så småningom ändra sin uppfattning.

Inleds med excersisövningar på helikopterdäck (harmonidäck). Efter lång väntan på lots och att få bli insläppta i den smala muddrade kanal som leder till Kaliningrad, får vi äntligen stå paraduppställda och spela för de ryska flottister i Baltisk som kantar paradväg, fartygsvrak och träsk. Tilläggningen i Kaliningrads hamn orsakar en ny excercisrörelse: "Höger om, vält!". Kvällen tillbringas med småutflykter i land och besök på andra nationaliteters örlogsfartyg. Några små noteringar om ryssarnas klädsel: Kjolmodet är kort och de ryska militärerna har inte skärmmössor på huvudet, de har parabolantenner, ju högre grad – desto större.

Ledig dag. Vi får disponera en buss samt tre universitetsstudenter som guidar oss runt i Kaliningrad. Det finns inte mycket rester kvar av det gamla tyska Königsberg, en katedral, ett Gestapohögkvarter och en minnessten över filosofen Immanuel Kant (en Kant-sten). Senare tiders mycket konsekvent genomförda betongrealism har däremot satt sin tydliga prägel på staden. Denna är särskilt framgångsrikt tolkad i den sedan minst 20 år ännu inte färdigbyggda cementkub vid Moskovskij Prospekt som dominerar staden. Alla tycker att det ser fattigt, smutsigt och kaotiskt ut utom undertecknad som, just hemkommen från Himalaya, tycker att det är en ren, välordnad och rik stad. Musik- och kaffebryggaraffären "Akkord" besöks. Kårens presumtiva vykortsavsändare fastnar för evigt i läget "köp frimärken".

Eftermiddagen tillbringas på bärnstensmuseum och marknad. Såsom varande svenskar är vi udda varelser i Kaliningrad och väcker folkets nyfikenhet – de få turister som sökt sig hit sedan staden öppnades i början på 90-talet har varit tyska nostalgiturister. Våra unga kvinnliga kårmedlemmar kom med tiden att samla ihop osannolika mängder av presenter (smycken, tavlor) som utdelades av stora killar med Mercedes – vi generaliserade in dessa under benämningen "ryska maffian".

Parad genom staden, men var är den svenska truppen!? I efterhand fick vi veta att de hade transporterats till slutpunkten i stället för startpunkten. Hur som helst lyckas de till omgivningens förvåning ansluta direkt ur en skogsdunge precis när paraden startar. Det är knôfullt med folk längs hela vägen – och de ser lyckliga ut! – och de jublar, klappar takten och applåderar när vi passerar! Har de blivit utkommenderade? Nej, det verkar äkta! Vi blir mottagna som hjältar, men utan att veta varför…

Vid paradens slut infinner sig ånyo ett stort informationsvacuum, men det visar sig snart att vi skall upp på den stora scenen för att spela vid invigningen av jubileumsfestivalen som pågår i staden. En förflyttning av 50-manna musikkår genom tät folkmassa improviseras fram. Improviserandet fortsätter med att vi blir övertalade att spela på eftermiddagens jazzkonsert. Vår repertoar var nu inte riktigt anpassad till detta tema, men en och annan marsch tycks inte bekomma folkhavet som lyssnar på oss. Den stora helikoptern som flyger folk över staden lyckas perfekt med att pricka in alla svaga flöjtsolon. Kvällen och natten avslutas med individuell improvisation på festivalområdet.

Vi spelar för den ändlösa kön till Visborg. Nytt besöksrekord noteras. Därpå ännu en konsert för folkmassan på festivalplatsen, denna gång med ett programtema som vi väljer själva. En utsökt middag serveras på Visborg, tyvärr finns det inte tid att njuta av den på ett relevant sätt eftersom vi måste hinna vidare till nästa improviserade aktivitet som vi blivit ombedda att deltaga i, en musikfestival på en idrottsarena i staden.

Den första orkestern som framträder spelar utmärkt och gör ett avancerat figurativt program. Tyvärr vänder sig hela programmet mot arenans huvudläktare, så publiken på andra sidan överröstar musiken med missnöjda burop. Eftersom vi inte har något intränat figurativt program, så kan vi vara flexibla och fortsätta improvisera. Alltså marscherar vi in och genomför första delen av programmet uppställda mot den missnöjda läktaren. Och då vet publikjublet inga gränser! Kvinnor och barn kommer ut och omfamnar oss. Isabella, vår flaggtrumslagare får så många blomsterkvastar att hon inte vet var hon skall göra av staven. När vi marscherar ut i finalen ropar publiken "Sverige, Sverige, Sverige". Återigen infinner sig den angenäma känslan av att bli hyllad som hjälte…

På vägen hem till Visborg handlar vi upp all rysk kaviar som finns kvar i Kaliningrad.

Stor flaggceremoni. Kåren fotograferas uppställd framför Visborg. Musik för Amiraler. Plötsligt materialiseras en annan orkester på kajen. Vi spelar marscher för varandra medan Visborg lägger ut. Paradmusik vid passagen av Baltisk. Kårens Und/Säk-avdelning, som vid det här laget kunde marscherna utantill och tittade på omgivningarna istället, rapporterar 44 fartyg (varav 20 funktionsdugliga), 8 svävare och en ubåt ur Kilo-klassen. Ute till havs genomför vi en konsert på helikopterdäck för CKF och Visborgs besättning.

Vi lämnar sorgset Visborg och dess besättning klockan 08:00 i Karlskrona. Bussen tar oss åter till Göteborg via resans ryskaste ställe, en vägkrog i mörkaste Småland med tomma hyllor och öststatsservice. Sammanfattningsvis: Detta har varit en ansträngande resa med många spelningar, men ryssarnas uppskattning, alla bisarra händelser, flottans befäl, värnpliktiga, inkvartering och sist men inte minst maten uppväger besvärligheterna mer än väl!

Väl i musik!

Per Sörner, resedagboksoperatör och tubaist